Här sitter jag i min ensamhet. Dagen har tillbringats med målning av sorummet, till slut var jag så trött på allt vad färg hette så jag gick mest och svor o var förbannad. jävla färgrulle. Nu är det iallafall klart. Och ingen har jag att dela det med. Maken är på andra sidan jordklotet och far runt och roar sig. Och jag känner mig mest sviken. Vi har liksom inget gemensamt på det avståndet. Frågan är ju om vi har det när han kommer hem. Han har lärt sig leva utan mig och jag har lärt mig leva utan honom,,,, ja lite så blir det ju.
Slarvigt nog gjorde han av med telefonen, lite för mycket sprit på planet kanske, eller nej, inte kanske, det måste ha varit så. Det behöver man ju inte vara en idiot för att fatta. Så nån kontakt på mitt initiativ kan det inte bli. Och det är kanske skönt för hans del.
Men nu är jag lika ensam som jag var innan jag träffade honom,,,, och han har verkligen ingen aning om vad det är han utsätter mig för! Jag är skitsur för att han åkt så länge och så långt bort. Och det är ingen tröst att vi ska åka iväg till sommaren. För det vet jag att han egentligen inte har något intresse av. Det känns mest som en uppoffring för min skull. Så vi får väl se hur det blir. Nu ska jag ta min ömma kropp och krypa ner i det "nya" sovrummet.
LOVESPACE 